Inessa

Satt här och tänkte en stund. Skrev ett mail till barndomskompisen i Vitryssland. Svarade på hans frågor och försökte förklara varför jag är 26 och ogift och inte har jobb eller barn. Det är svårt att inte känna en viss stress, skam och känna mig smått obekväm när jag åter blir medveten om min bakgrund, mer än halva mitt liv kommer fortfarnde därifrån. Alla mina grundvärderingar kommer därifrån, uppforstran av mig och min bror, de är präglade av normerna och människorna i mitt hemland.

Jag minns inte jättemycket av det nu, det mesta är förmodligen förträngt, men jag försöker komma ihåg, det känns viktigt att veta varför man är som man är. Nyligen läste jag ut en bok om anknytning, som berättar om att den tidiga anknytningen mellan mor och barn präglar barnet och ger det en mall att handla efter. Jag försöker förstå varför jag handlar som jag gör, för att kunna förändra det. Inser också ganska snabbt att jag och mina föräldrar inte har haft den lättaste början på ett band, när jag föddes så kom sjukhusvistelsen ganska omgående. Operationssalar avlöste varandra och jag kan inte ens föreställa sig hur det är att ha ett barn som är harmynt, i mitt hemland, vid den tiden. Det är alltså inget handikapp men något som syns och kräver frågetecken av de som ser. Jag har fått veta att mina föräldrar skämdes lite över mig, omgivningen tycktes säga att det var något fel på dem, som inte lyckades "tillverka" ett friskt barn. Men jag var ju frisk! Fullt kapabel till allting, att mata mig löste man ju också förmodligen, annars är det ju konstigt att jag lever.

Jag fixades och anpassades för att andra inte ska lida av obehag för att titta på mig. För att människor ska kunna se mig i ögonen. Givetvis också för att rätta till ett medicinskt fel, men så länge jag fortfarande såg annorlunda ut så behandlades jag annorlunda. Operationerna fortsatte även i Sverige, men mest för att rätta till det som gjordes i hemlandet. Jag hade turen att komma hit i gymnasieåldern, när ungarna hinner bli mogna nog för att se personen och inte skalet. Kanske också för att jag vågade släppa min roll av offer som jag var så van vid då. Jag hade inte så många sanna vänner när jag växte upp. De som såg mig som den jag var, var också de jag växte upp med, mina kusiner. Jag träffade sällan personer i min egen ålder som ville strunta i att jag var blyg och lite annorlunda. Kanske vägrade jag också se. Kanske därför jag förtränger. Jag skyller inte på mina föräldrar, jag hyllar de för vad de har gjort och fått stå ut med. Men samtidigt undrar jag vilka trådar det finns att dra i, för att förstå varför mina förhållanden aldrig består och varför jag alltid känner sådan stark ångest när det inte är jag som väljer att avsluta relationen. Det känns som att något inuti mig har glömts att fixas. Det måste jag själv göra, speciellt om jag lyckas fortplanta mig i framtiden. Jag vill inte att mina barn ska behöva ta över det relationsmönstret jag bär på. För att lyckas måste jag förändra det.

Tillbaka till frågan, för gammal. Gammal jungfru. Det är vad jag är för de som lever i mitt hemland. Kanske föståeligt att jag inte vill åka dit? För att göra det behöver jag nog legitimera mig med en man åtminstone. Det är hemskt. Det är oerhört tråkigt att få sms av sin barndomskompis som nyligen gift sig som säger: När du också har gift dig så kan vi umgås som familjer. Det är tragiskt, trångsynt och patetiskt, men det är så det är. Jag känner mig fortfarande stressad. Jag vill inte bli omkörd och sist samtidigt som jag vet att ett bra förhållande måste ta tid, att det behöver komma naturligt för att bli rätt för mer än några månader. Ändå lyckas det rinna ut i sanden varenda gång. Vad gör jag för fel? Det tycks inte heller hjälpa att läsa böcker i ämnet, för jag blir så förvirrad. Jag har ännu inte greppat vilket mönster det är jag handlar efter, och det finns bara tre. Jag försöker lära mig, sedan återstår det att se. Just nu är det stilltje. Jag gör nog bäst i att fortsätta klaga på vintern, pilla navellud och sova på saken.

Känslan. Den gnager igen. Kommer igen och bosätter sig i min själ, lägger sig som en klump i magen. Jag var så glad att slippa den. Slippa känna att jag åter vill vara någon annan än mig själv, att jag inte duger som jag är oavsett vad jag gör. Alltid är det det förflutna som jagar ikapp mig. Enkelt sagt, jag känner mig övergiven och sårad när jag får reda på att killar ur tidigare förhållanden har en ny. Det händer inte varje gång, men det finns speciella människor som har lämnat ett djupare avtryck i känslominnet. Kanske kände jag att jag har varit orättvisst behandlad och såg det som ett upprättelse att de förblev singlar. Kanske såg jag en möjlighet försvinna, även om jag är medveten om att jag aldrig, aldrig kommer återvända till en kall hand. Till någon som inte lyckades se mitt fulla värde och älska mig. Jag var så hoppfull om att denna vinrter inte skulle behöva överlevas, jag ville njuta av den. Nu måste jag kämpa mot mina inre demoner, visa att jag duger och tro på det. Jag vill ha ett värdigt liv som jag trivs med, känner mig dum som inte nöjer mig med allt det vackra jag har och är omgiven med, envis i att jag saknar något, väntar på min andra hälft.

Det finns en chans att återuppliva den glada, fantasifulla och lite naiva tonåringen jag har varit, jag hoppas så att jag får en chans! Får en trygghet i livet för att våga vara lite galen. Så håll tummarna, håll dem!

Ångest! Har äntligen fått tag på de filmer jag ska ha sett till kursen.. två timmar efter lunch spenderades till den första. Typiskt nog sken solen som på den bästa sommardagen och jag kände att jag var TVUNGEN att komma ut, bara liite. Gissa vad som händer när man visar sig ute? Japp. Solen putsväck!

Jag gick förvisso en prommis i Lund när jag ändå inte hade några planer efter mötet imorse. Dock hände detta innan klockan tio och inga affärer var öppna. Alls. Tråkigt men bra för visa-kortet. Njöt av solen och av att få komma bort lite, orienterar inte mig så värst bra i den lilla staden..

Nu blir det två timmar till, med Blade runner. Gammal film som jag säkerligen hade missat annars. Saknar soffan! Och, faktiskt, en stor teve. Förutsatt att jag har en soffa - skärmen är lite för liten från det avståndet:P sitter på en, för ett sådant ändamål, ganska obekväm möbel, en stol. Duuh. Träsmak!

Jag hade väntat mig det, men det är så svårt! Svårt med väntan och ovissheten, svårt att tycka om någon mer än vad man vanligtvis gör. Det gör ont ända in i själen och inte ens alla de allra mysigaste filtarna, de godaste rykande varma dryckerna i världen, inte ens hösten som jag tycker så mycket om gör det bättre. Hösten gör det nog värre istället, gör mig extra sårbar och mottaglig för själslig smärta.

Jag hoppas att den för något gott med sig, smärtan. Att jag kan renas och bli en lite bättre människa. Att jag kan älska och förlåta trots att det känns omöjligt ibland. Ha tålamod, med mig själv och andra.

Oups, jag blev visst lite känslosam. Men jag kan tänka mig att jag inte är ensam, och det är kanske skönt att veta det?