Inessa

Förra fredagen tog jag ledigt (en bra sak med mitt arbete, att kunna flytta runt arbetstimmarna lite grann) och åkte upp till Göteborg över helgen. Det stundades Göteborgsvarv så när man ändå skulle upp så passade vi på att köra via Borås och hälsa på min bror och hans tjej. Stannade ganska länge så det blev så klart lite sent i säng, men upp kom vi. Med stadig frukost i benen körde vi ut, letade upp parkering till bilen och min löparhjälte hoppade på nästa buss ut till startområdet. Själv stannade jag kvar och planerade ut supporter-rutten med vännen som kunde stan långt bättre och hittade runt som ett proffs. Vi försökte följa efter så gott vi kunde, lyckades pricka in honom på första fem kilometerna och heja vilt. Men sedan kom vi efter lite med båtåkande över till olika delar och sista biten var det tvärtom, vi var för snabba från platsen. Men likväl, efter två timmar väntade vi i målområdet - sjukt mycket folk var det med! Helt otroligt att man ändå lyckas hitta varann. En medalj rikare och med lite stelare ben var det inte mer än att ta en lugn kväll hemma hos vännerna, fylla på med energi och köra hemåt dagen därpå.

 

Som jag nämnde i kak-inlägget så hade sockerchocken slagit mig lite ur balans, så förutom att planera ut maten lite bättre tog jag en liten runda ute på Sofiero. I födelsedagspresent fick jag presentkort på kulturkortet som ger gratis inträde. Det aktiverade jag nu och fick njuta av grönska och sol i den vackra trädgården. Nu blomstrar nästan alla rhododendronbuskar så fint, dumt att inte passa på.

 

Jag hade bara en timma på mig innan stängning men hann ändå med att se det mesta. Nästa gång får jag vara lite bättre förberedd − dels vara ute i tid och sedan kanske ta med lite fika och mysa till det ännu mer! 

 

Förkylningen från veckan hade inte givit med sig ännu så jag försökte kurera bort så mycket som gick med varma fotbad och med filtar och extra allt för att slippa frysa i sängen. Till på köpet har hyresvärden redan bestämt sig för att stänga av centralvärme, så kall lägenhet med kallt väder ute (knappt över tio grader i maj??) så frös jag otroligt. Trodde nästan att jag hade feber med men det var inte så farligt. Springas skulle det, så bara att snyta sig så mycket det gick och ha med extra näsdukar under loppet.

 

Tyvärr glömde jag bort både före- och efterselfie för loppet, var väldigt fokuserad! Jag skulle i mål, helst på under en timma. I mina snabba Kinvaras och kompressionstights kom jag ju ganska långt ;) Hade dock ingen pulsklocka, bara runkeeper för att stämma av efteråt. Det saknade jag lite grann, att ha koll på löptempo och hålla det jämnt. Efter ungefär halva sträckan hittade jag två som sprang ungefär lika snabbt som jag och tog rygg på de fram till målet. Kroppen kändes faktiskt helt ok! Lite snorigt emellanåt men andningen fungerade och benen kändes friska. Nästa år ska jag komma ihåg att knyta skorna ordentligt bara och försöka ha shorts och linne att springa i. Det var lite smådugg och en tio-tolv grader när vi sprang, perfekt löparväder med svag vind som svalkade. Sista kilometern gick nere i centrum, där blev jag ändå sådär plågsamt varm och ville bara ge upp vilken sekund som helst. Men det kan man ju inte när man har kommit så här långt!? Bara att kämpa på de sista minuterna!

 

Väl i mål såg jag klockan: 1:02. Besviken saktade jag ner till gångfart och kände att mobilen vibrerade. Tog upp och läste bekräftelse-smset efter målgång, tid: 52 minuter! Jag fixade det!! Studsade ett glädjeskutt när jag förstod att målet var uppnått, sååå härligt! Den första tiden tickade ju igång tio minuter innan jag startade, med första löparen. Sen fick jag en kram av Niki som jag hejade på i nerförsbacke mot målet och fick sedan syn på Eva som tog igen sig efter milen, hon också. Pratade med henne en stund, sen var jag tvungen att kuta igen − den här gången pga regnet som satte igång på allvar. Hem och värma sig och vila, och vara sådär oförskämt förbannat stolt över mig själv!

Träningskläder och skor har verkligen blivit ett växande konto sista tiden, det är ju så kul! Nya egenskaper, nya funktioner och så har man en bra ursäkt att både köpa och träna för ;) Dagarna innan Toughest beställde jag hem Zeal-skorna, efter att ha läst runt på olika forum och fått en överlag trevlig bild av dessa. Jag är ingen fan av just terrängskor för de är ofta ganska fula till utseendet, vilket för mig är en minst lika viktig ingrediens som själva funktionen. Efter att ha börjat följa insta-konto efter insta-konto med elit-tävlande inom OCR så har jag lagt märke till att flera kör sina race i just Icebugs. En hel del av det är ju helt klart reklam, men själva utrustningen är en rätt viktig del av sporten, speciellt skorna. Om man ligger på topp i tävlingen så halkar man förmodligen inte omkring som en bambi på hal is utan kan lita på greppet och köra all in. Ett plus för dessa är att de inte ser lika tråkiga och klumpiga ut som majoriteten. I olika färger och design dessutom, dessa nedan tyckte jag var faktiskt snyggast, tätt följt av Acceleritas. Sagt och gjort, så var de beställda från Stadium och hämtades ut igår. 

Vilken härlig respons! Tack för alla fina kommentarer till föregående inlägg, det värmer verkligen. Blev väldigt överraskad av att helt plötsligt ha fått så många besökare, antar att någon av bilderna hamnade högt i sök på Google? Roligt hur som helst!

 

I måndags var det dags för Vårruset! Jag avslutade min arbetsdag med ett platsbesök i Lund, lagom till att hämta upp min vän och sticka ner till Malmö. Hon skulle springa sitt allra första lopp och dessutom den längsta distansen för henne, 5 km. Visst ställer man upp och peppar då! Jag älskade det:) Vi fick varmt och fint väder, solen tittade fram efter halva distansen. Vid varje kilometer hände något roligt − sång, musik eller dans. Så glad att jag följde med, hade ju helt missat detta annars! Så jag höll sällskap och energin uppe, hoppade och studsade och peppade ju närmare mål vi kom. J höll ett bra tempo och var helt grym! Väldigt glad och nöjd var hon efter mållinjen. Jag bara väntar på att få springa milen med henne inom en snar framtid :)

 

För min egen del var det en lagom runda för att börja mjuka upp benen inför helgens utmaning, milen på Springtime i Helsingborg. Jag har som mål att komma under timmen och blir det snabbare än så tar jag det som bonus ;) Benen är om möjligt ännu blåare nu och anklarna har inte känts helt hundra, men nu har jag ju vilat i ett par dagar så det ska gå att ta en mil imorgon tycker jag. Har bara gjort det en gång tidigare − sprungit längre än min psykiska gräns på 7 kilometer, så det behöver kanske göras igen. Annars hoppas jag på att det blir bra väder och bra studs i benen, i mål kommer jag alltid :)

 

 

Barfota-skorna var toppen för denna typ av lopp, med en hel del vattenhinder och löpning i sand och på stenar. Lite sämre grepp på ramper och mer glatta underlag vilket blev lite irritterande i andra delen av banan. Ändock - de satt kvar på fötterna och gjorde sitt jobb, samt var lätta och sköna att springa i. Att ha långärmat och heltäckande byxor har nog räddat mig från en hel del skrapmärken och kyla. Men visst var det kallt i blöta kläder från topp till tå när man precis hade kommit upp ur sjugradigt vatten och det blåste friskt på stranden. För det mesta blev jag varm av att röra på mig, men sista kilometrarna blev lite kyligare. Intressant nog kändes det inte alls så jobbigt som jag hade föreställt mig!

 

 

Det kändes helt märkligt att komma upp på rampen och loppet var klart - jag fattar nog fortfarande inte att jag har fixat det, haha. Hoppades på att klara mig ifrån straffrundor och har verkligen gett mig på de flesta hinderna, men missade ett antal efter sista vattenhindret. Då var jag nog ordentligt kall och handskarna genomblöta. Varken de eller skorna hade något grepp kvar och jag föll både på olympiska ringar och monkey bars, mina två favorithinder jag trodde skulle gå lätt som en plätt! Såå trist när nästan alla stegen på barsen var avklarade och handskarna började hasa upp! Något att tänka på för framtiden - bättre greppstyrka och bättre utrustning. I princip samma sak hände på två hinder till - kuta med däck är kuuuuul! Det gick ganska snabbt ändå i och för sig, men hur kul är det att bara ta den "lätta" vägen? Jobbigast var nog att hoppa i vattnet från trampolinen och sen simma ut till bojen, tror att kroppen fick sig en chock och sen blev det en och annan kallsup. Men där fanns personer som övervakade oss tävlande och jag hann aldrig bli rädd eller tveka, det var bara att köra all in. Allra nöjdast var jag med min perfekta repklättring, det gick hur bra som helst!

 

 

Jag ler för fulla muggar, men sjutton vad jag huttrade precis innan vi gick upp på platån, då började kylan komma ikapp. Fick leta en stund efter min allt-i-allo som hade väskan med torra varma kläder, där kan jag säga att jag bara ville lägga mig och ge upp! Haha, då försvann liksom allt adrenalin och energi, väl ombytt och invirad i filtar ville jag bara lägga mig och sova. På något sätt gick det att hålla sig vaken hela vägen hem, men efter duschen var det ljuvligt att sluta ögonen i någon timme. Sen möttes hela gänget igen i stan för en bit mat och firande av ett lyckat Toughest race 2015 i Malmö.