Inessa

Först såg jag solstrålarna och blev sådär småupprymd, men sedan såg jag även de små vita flugorna som yrde runt i luften. Snö. Alltså är det fortfarande inte vår… Förvisso, låtsas man riktigt mycket så förvandlas snöflingorna till poppeldun som tagits hit med vinden. Riktigt mycket dun dock.

Dessa dagar måste jag hela tiden hitta något att distrahera mig med, inte fundera på att jag i princip bara väntar på ett ja eller nej. Man gör det rätt ofta i livet, men just nu är jag extra fokuserad på svaren, för att de avgör hur mitt liv kommer att se ut närmaste månaderna, men också närmaste åren. Jag vet knappt om det är lönt att hoppas, besvikelsen kommer ikapp en rätt fort när hoppet försvinner. Istället blir det många timmar med ljudböcker, samtidigt som jag gör något mer för att hålla styr på tankarna.

Ärligt sagt har det blivit glest med människor jag träffat mycket förut. Jag saknar skolan på det viset – det fanns alltid någon i närheten, någon att småprata med. Jag hade fullt upp och även om ”lönen” inte var så stor så klarade jag mig rätt bra. Nu är allt så ovisst. Jag vågar inte ens fantisera om vad som händer härnäst. Men jag tror att varje ny dag för oss till något nytt och något bättre.

När jag följde Johanna till tåget skojade vi om att blommorna kommer att ploppa upp när som helst här i varma skåne — och se! vi upptäckte första snödropparna titta fram bland snö och fjolårets gråa grässtrån, hur underbart är inte det? Det betyder ju att våren är nära och snart kommer även knopparna att vecklas ut till små ljusgröna blad, solen ge mer av sin värme och fräknarna ploppa ut lite här och var i ansiktet. Ser fram emot!

Nu måste jag ställa in mig på något annat, glömma bort att jag är så otålig att jag spricker, efter denna vecka som inte kom med några nyheter alls. Jag kommer inte riktigt ihåg vad exakt jag har uppdaterat er om, så vi tar det från början:

Det var längesedan jag förpestade bloggen med matbilder så nu är det alltså dax! Sällan en omelett ser såhär fluffig ut, därför är det klart värt att skrytas lite.

Igår förflytades jag från ett varmt och blåsigt Helsingborg till snöigt och soligt Borås. Efter de sista dagarna på jobb med detektivarbete och långa timmar framför ritprogram var det skönt att sätta sig på bussen och sjunka in i en bok. Hade jag dock vetat att turen var på vår sida och de siffror jag har väntat på plötsligt dök upp så hade jag flyttat resan någon dag fram och jobbat. Sådant som kan dyka upp plötsligt kan man dock inte veta om så nu får de snällt vänta till en vecka fram. Först ska mamma firas:)

Rent allmänt verkar det vara en lag som exsisterar i mitt liv - när jag som minst förväntar mig något så dyker det upp. Alltid en överraskning. Vilket betyder att jag i pricip måste glömma och släppa allt för att det jag väntar på ska hända. Sluta vänta helt enkelt, ge upp. Vilket fungerar dåligt för att jag är helkass på att ge upp eller sluta förvänta mig något. Därför är det ännu viktigare med budskapet att ta en dag i taget och vara flexibel och ta det som livet för med sig som det kommer. Så idag väljer jag att ta det lugnt och lata mig och inte tänka:)