Hapiness takes effort
Oh' snap mode
Det viktiga stödet
You should be my valentine
Jag är nöjd
Den som spar den har?
Den riktiga hösten är här. Ja, den grå, regniga och mörka hösten. Precis som den brukar vara lagom till att jag fyller år. Blö på det och blö på att jag ska sitta och frysa jämt och ständigt. Nu har jag inte orkat ta och bära upp de vinterkläder som ligger i källaren, det får bli kvällens uppgift. Önskar också hitta fler varma tröjor för att inte behöva vara invirad i halsduk på jobbet (inomhus, alltså…), det är så besvärligt bara. Ja, se och hör ;) Tål man inte vissa material så blir det genast lite svårare. Jag älskar ju nätet för dess smidighet och utbud, men just i detta så får jag snällt springa i vanliga affärer.
Trodde mitt skokonto var fyllt men nu insåg jag att jag inte har ett enda par ljusa höstskor. Hittade ett par perfekta på H&M, men vill nog inte beställa förrän jag har kollat runt. Kanske till löningen, om de inte försvinner, men sen får det vara bra. Något får åka ut nu, annars får jag inte plats med mig själv i lägenheten. Så får jag bli bättre på att spara, tips mottages med tacksamhet! Tänker se mig om efter något nytt snart och då är det bra med buffert.
Den mörka tiden
Innan klockan ställs om och morgonen på så vis blir lite ljusare känner jag att det blir allt jobbigare att stiga upp om morgnarna. Senast var visserligen jag själv boven, som somnade alltför sent. Nattens sovtimmar är viktiga att ta med i beräkningen. Men nu är man där igen, och det blir inte bättre.
Så jag letade lite efter tips på nätet. Google är ju alltid bra ;) Men tipsen måste ta hänsyn till att jag måste stiga upp innan 6. Att stiga upp samma tid varje morgon går alltså fett bort. Jag går INTE upp innan 6 en lördagsmorgon. Däremot vaknar jag kanske sju, och det är ok för mig.
Här började jag läsa på tipsen, (ypperlig beskrivning av en morgontrött människa för övrigt) och hittat det jag tror kan funka för mig. Jag gillar ju faktiskt att komma in på kontoret lite innan dagen börjar, härligast känns det om jag hinner fram innan de andra har kommit. Då är det liksom stjärna i kanten eftersom jag bor längst bort från arbetsplatsen.
Det här är nog den artikel som bäst stämmer in på hur jag fungerar på morgonen, så att ja, dags att följa dessa punkter:
• Att skapa förutsättningar
Det vill säga: fram med morgonrock och tofflor om det är kylan utanför täcket som skrämmer och får mig att stanna kvar. Ut i köket och tänd lite ljus, koka en kopp te eller något annat för att för tillfället glömma bort den varma sängen som lockar..
• Sluta snooza
Den svåraste utmaningen alla tider. Men jag måste de mig den.
• Vakna på ditt sätt
Med skön musik eller tjutande väckarklocka – vilket funkar bäst? Skapa även en skön ritual – att läsa tidning på morgonen, duscha eller något annat behagligt som får mig att längta till morgonen.
• Attraktivt syfte med morgonen
Som författaren skriver, ett ”Och nu då?” ögonblick infinner sig när man väl lyckats komma upp, men sedan tänker ”nu kan jag likaväl sova”.
”Koppla morgonen till viktiga livsmål eller kreativa projekt. Läs böcker som du annars aldrig hinner läsa. Träna. Sätt mål för vilka resultat dina morgontimmar ska ge och kalkylera hur många morgnar det tar dig tills du är där. Då gör du två smarta saker: kvantifierar ditt mål och du sammanlänkar dessa mål med målet att bli morgonmänniska. Uppstigar-motivationen kan åka snålskjuts på motivationen att skriva klart den där romanen eller gå ner 5 kilo.”
• Öva på att vakna på signal
Det är det knäppaste, men alltså: öva på att vakna och gå upp när klockan ringer, även på ljusa dagen. ” Att gå upp direkt när klockan ringer, oavsett tid på dygnet, handlar om att drilla sin kropp och sin självdisciplin. Det blir lättare ju mer du gör det. Ha det som tröst de första morgnarna när du hellre amputerar ett ben än hasar dig upp ur sängen...”
Vill man läsa lite mer så finns det lite fler tips här och här. Jag börjar med att lägga mig i tid idag och sedan följa tipsen. Hur det går kommer jag förmodligen skriva om, snart...
Victim of love
I see a broken heart.
You've your story to tell.
Victim of love;
It's such an easy part
And you know how to play it so well.
... I think you know what I mean.
You're walking the wire
Of pain and desire,
Looking for love in between.
Victim of love
5 år
Det nya i det gamla
Jag har funderat lite kring bloggen. Mest har jag nog tröttnat på den, men ändå tog det emot när jag fixade en ny sida att flytta till. Det kändes som att jag lämnade min lilla skärgårdsö helt åt sitt öde och den nya bloggen och designen kändes inte alls ”jag”. Så jag stannar kvar!
Men jag har lite frågor och funderingar kring hur jag skriver, främst vilka jag skriver om. Det finns några kära och nära vänner jag umgås rätt ofta och gärna med och det är hittills bara en eller två som har varit tveksamma till att nämnas eller synas i bloggen. För säkerhets skull har jag använt versalbokstäver istället för namn och något smeknamn hit och dit. Men namn är ju fint, hemtrevligt på något sätt. Därför betsämmer jag mig för att skriva ut dem, förutom ni som jag vet inte vill synas här. Har jag missförstått någon eller om vi inte har pratat om det så hör av dig och säg till bara. Jag respekterar självklart detta, likaså med bilder. Även om min blogg är liten och besöks nästan enbart av de som känner mig, så är det bra att veta vad ni känner och tycker!
Kärlek ♥
Om vingarna bär
Nuförtiden slutar mina kvällar i att jag är så trött att jag somnar med både smink och kläder på. Inte alltför sällan även med linser i, men de har jag lärt mig att pilla ur ögonen precis innan jag somnar. Hur det kommer sig vet jag inte, för det är inte avsaknad av energi. Igår cyklade jag upp till Pålsjö och sprang där i en timma och cyklade sedan hem. Att det kom någon skur stoppade mig ju inte. Men det här med kreativitet.. ja, det är som att idéerna finns där, men det bär inte så långt att jag för liv i dem. Och otaliga gånger nu har jag funderat på att flytta. Eller byta jobb.
LOMW
Den som lyssnar
Jag är förvisso glad att det inte är några olösliga bekymmer, men det börjar gå mig på nerverna. När jag inte blir lyssnad på, varför då blanda in mig? Och varför be om hjälp å någon annans vägar? Om det är så viktigt så får personen kontakta mig, inte tvärtom. Så, tillåt mig vara lite arg.
Av med de rosa bågarna!
Riktig mat
Drömtydning
Have more annoying friends
# 7. Vi känner oss värdelösa eftersom vi faktiskt är värda mindre.
Det finns en fördel att ha för det mesta online-vänner, och det är en som ingen någonsin talar om:
De kräver mindre av dig.
Visst, du stödjer dem känslomässigt, tröstar dem efter ett uppbrott, kanske pratar dem ur ett självmord. Men du är medveten om att människor i det verkliga livet lägger till en lång lista på irriterande krav. Du kommer spendera hela eftermiddagen för hjälpa dem att fixa sin dator. Gå till begravningar med dem. Köra dem runt i bilen varje dag efter att deras har blivit beslagtagen av banken. De kan komma oanmälda just när du har satt dig för att titta på ditt favoritserie och berättar hur hungriga de är tills du slutligen ger dem den andra halvan av din smörgås.
Du har så mycket mer kontroll i Instant Messenger eller på ett forum eller i World of Warcraft/mail.ru.
Problemet är att det är så bestämt av evolutionen att vi behöver göra saker för människor. Alla de senaste fem tusen åren tycktes vi inse detta och plötsligt har glömt det de senaste decennierna. Vi får självmordsbenägna tonåringar och gör allt för att lära dem självkänsla. Tja, tyvärr, självkänsla och förmåga att gilla sig själv kommer bara när du har gjort något som gör dig omtyckt. Du kan inte lura dig själv. Om jag tror att Tomas här är värdelös för att han sitter i sitt rum hela dagarna, dricker Redbull och spelar tv-spel med en hand eftersom han onanerar med den andra, vad kommer jag tänka om mig själv om jag gör samma sak?
Vill du bryta dig ur den svarta tjärgropen av självhat? Stryk då det svarta håret ur ögonen, gå bort från datorn och köp en fin present till någon du avskyr. Skicka ett kort till din värsta fiende. Gör middag till din mamma och pappa. Eller bara gör något enkelt med konkreta resultat. Rensa löven ur dagavloppet. Odla någon jävla växt.
Det är ingen rymdvetenskap, du är ett socialt djur och därför är du född med små lyckohormoner som frigörs i blodet när du ser en fysisk nytta med dina handlingar. Tänk på alla dessa tonåringar i sina mörka rum, fastlimmade vid sina datorer som vänder varje problem i livet till ett löjleväckande melodrama. Varför skär de sig?För att när de får smärtan (och efterföljande läkning) att bli verklig frigör denna endorfiner de inte får annars. Det är smärta, men åtminstone är det verklig smärta.
Denna form av stresslindring med hjälp av milt obehag brukade vara en del av vår vardag, via vår dagliga jakt på gaseller, bärsamling, bergsklättring och slag mot björnar. Men inte längre. Det är därför kontorsjobb gör så många av oss olyckliga, vi får inte några fysiska, konkreta resultat av vårt arbete. Men ta och bygg i stekande hetta några månader och för resten av ditt liv kan du köra förbi ett visst hus och säga, "Helt sjukt att jag byggde detta." Kanske är det därför masskjutningar är vanligare på kontor än byggarbetsplatser.
Det är denna typ av fysisk skit-under-naglarna tillfredsställelse som du bara kan få genom att stänga av datorn, gå utomhus och återskapa kontakten med den verkliga världen. Den känslan, "jag byggde något" eller "Jag odlade något" eller "Jag gav den människan mat" eller "Jag gjorde dessa byxor" känslan, kan inte matchas av något internet har att erbjuda.
Finns mer att läsa här, denna snutt översatte jag med translate.google.se och korrigerade litegrann, för de som annars hade struntat i att läsa det;)
Reserved
Jag blir irriterad och sur när jag inte får vara för mig själv. Kanske får jag ta mig utanför stan och vara i naturen litegrann. Känna lugn och ro. Jag gillar inte att ha människor så nära inpå, särskilt inte ett helt festivaltält med musik jag inte tycker om och massa människor jag inte vill ha där. Just nu ångrar jag lite att jag bor så nära centrum. Tänker på ett inlägg av Clara Lidström om starksköra människor och har hög igenkänningsfaktor. Jag behöver andningsrum och människor som förstår och unnar mig det. Denna artikel finns att läsa om man vill.
Usch vad det är grått!
Lyssnade ut boken Innan jag dör och började än en gång att fundera, hittade en blogg och började läsa lite. Borde inte jag bli rädd, börja tänka och agera? Inte för att jag ens vill föreställa mig något sådant, men att livet slutar någon gång är väl ganska uppenbart, och för det vill jag inte sova bort allt. Jag vill ha riktig snö, eller vår nu. Det är tråkigt med grå himmel och regn. Det är tråkigt för det får mig att stanna inomhus i flera dagar, det är tråkigt för att det inte är tråkigt nog. Det gör mig oinspirerad och så klagar jag bara. Usch nä. En ny vecka imorgon? Nya tag!
Skänk en liten slant till banken
Att skänka en slant är frivilligt. Att betala räkningar är inte lika frivilligt. Än mindre frivilligt är det att betala till banken för att jag utför tjänsten själv och dessutom bidrar till att minska deras administrationskostnader. Det gör mig ganska bekymrad. För att det inte är lika lätt att betala sina riktiga utgifter med riktiga pengar och inte vara beroende av ett jättestort maskineri som tjänar på mig (läs mer här). Tänk om dessa avgifter skulle skänkas åt de fattiga. Något säger mig att världen skulle ha blivit ett lite bättre ställe direkt. Istället är det bankdirektörer som får julbonusar. På något sätt känner jag att jag inte vill medverka till en sådan verklighet, så jag gör mitt bästa att iallafall upplysa. Som sagt, läs detta.