Inessa

Satt här och tänkte en stund. Skrev ett mail till barndomskompisen i Vitryssland. Svarade på hans frågor och försökte förklara varför jag är 26 och ogift och inte har jobb eller barn. Det är svårt att inte känna en viss stress, skam och känna mig smått obekväm när jag åter blir medveten om min bakgrund, mer än halva mitt liv kommer fortfarnde därifrån. Alla mina grundvärderingar kommer därifrån, uppforstran av mig och min bror, de är präglade av normerna och människorna i mitt hemland.

Jag minns inte jättemycket av det nu, det mesta är förmodligen förträngt, men jag försöker komma ihåg, det känns viktigt att veta varför man är som man är. Nyligen läste jag ut en bok om anknytning, som berättar om att den tidiga anknytningen mellan mor och barn präglar barnet och ger det en mall att handla efter. Jag försöker förstå varför jag handlar som jag gör, för att kunna förändra det. Inser också ganska snabbt att jag och mina föräldrar inte har haft den lättaste början på ett band, när jag föddes så kom sjukhusvistelsen ganska omgående. Operationssalar avlöste varandra och jag kan inte ens föreställa sig hur det är att ha ett barn som är harmynt, i mitt hemland, vid den tiden. Det är alltså inget handikapp men något som syns och kräver frågetecken av de som ser. Jag har fått veta att mina föräldrar skämdes lite över mig, omgivningen tycktes säga att det var något fel på dem, som inte lyckades "tillverka" ett friskt barn. Men jag var ju frisk! Fullt kapabel till allting, att mata mig löste man ju också förmodligen, annars är det ju konstigt att jag lever.

Jag fixades och anpassades för att andra inte ska lida av obehag för att titta på mig. För att människor ska kunna se mig i ögonen. Givetvis också för att rätta till ett medicinskt fel, men så länge jag fortfarande såg annorlunda ut så behandlades jag annorlunda. Operationerna fortsatte även i Sverige, men mest för att rätta till det som gjordes i hemlandet. Jag hade turen att komma hit i gymnasieåldern, när ungarna hinner bli mogna nog för att se personen och inte skalet. Kanske också för att jag vågade släppa min roll av offer som jag var så van vid då. Jag hade inte så många sanna vänner när jag växte upp. De som såg mig som den jag var, var också de jag växte upp med, mina kusiner. Jag träffade sällan personer i min egen ålder som ville strunta i att jag var blyg och lite annorlunda. Kanske vägrade jag också se. Kanske därför jag förtränger. Jag skyller inte på mina föräldrar, jag hyllar de för vad de har gjort och fått stå ut med. Men samtidigt undrar jag vilka trådar det finns att dra i, för att förstå varför mina förhållanden aldrig består och varför jag alltid känner sådan stark ångest när det inte är jag som väljer att avsluta relationen. Det känns som att något inuti mig har glömts att fixas. Det måste jag själv göra, speciellt om jag lyckas fortplanta mig i framtiden. Jag vill inte att mina barn ska behöva ta över det relationsmönstret jag bär på. För att lyckas måste jag förändra det.

Tillbaka till frågan, för gammal. Gammal jungfru. Det är vad jag är för de som lever i mitt hemland. Kanske föståeligt att jag inte vill åka dit? För att göra det behöver jag nog legitimera mig med en man åtminstone. Det är hemskt. Det är oerhört tråkigt att få sms av sin barndomskompis som nyligen gift sig som säger: När du också har gift dig så kan vi umgås som familjer. Det är tragiskt, trångsynt och patetiskt, men det är så det är. Jag känner mig fortfarande stressad. Jag vill inte bli omkörd och sist samtidigt som jag vet att ett bra förhållande måste ta tid, att det behöver komma naturligt för att bli rätt för mer än några månader. Ändå lyckas det rinna ut i sanden varenda gång. Vad gör jag för fel? Det tycks inte heller hjälpa att läsa böcker i ämnet, för jag blir så förvirrad. Jag har ännu inte greppat vilket mönster det är jag handlar efter, och det finns bara tre. Jag försöker lära mig, sedan återstår det att se. Just nu är det stilltje. Jag gör nog bäst i att fortsätta klaga på vintern, pilla navellud och sova på saken.