Inessa

Läste ni mitt tidsinställda meddelande? Hehe, nä, jag var ju inte uppe vid den tiden:) Kravlade mig upp vid halv tolv, för att jag vet att väskan måste packas och diverse grejer fixas innan jag sticker iväg. Läste lite bloggar under tiden jag käkade upp gröten, verkar som att jag inte är ensam om det där med julkänslan. Konstigt det där, nu får vi riktigt snöig, fin jul, till skillnad från föregående åren, och ändå är vi inte nöjda. Kanske är det så att man kompenserar snöbristen med julkänlan?


Mina snygga inslagna paket, en till mamma och en till bror.

När jag ändå har lagt över alla bilder från minneskortet så visar jag även mina födelsedagspresenter, sjukt fint!



Det enda som inte fick plats är de jättestora kopparna jag fick av Ryan och Anna, jättemysiga att dricka the ur, men även praktiska till soppa eller annan flytande föda. Chokladmarmeladen fick jag av Johanna när hon var på besök och blommorna är tack från jobbet. Massa gulligt och fint!

Lämnar röran hemma och rör mig istället mot Li med en glöggflaska under armen! Det ska glöggas ordentligt här, kväll a'la fjortisfylla!

Coolt. Jag har hittat en sida som förklarar HTML-källkoder.. Skulle kunna sitta hela natten, läsa och drömma om snygga hemsidor! Så mycket kunskap behövs! Men jag ska försöka testa åtminstone hälften, bra relax efter jobbsökandet. Imorgon blir det informationsträff och ett besök hos (o)älskade arbetsförmedlingen. Får se vad för roligt de har att säga denna gång..

Just nu pillar jag med en liten konst-idé som jag har haft på min näthinna ett bra tag. Testar lite bortglömda material och tekniker. Det kommer förmodligen vara en hel del målande nu, känner mig taggad! Nu måste jag dock sova.. tyvärr är det också nu som jag är extra kreativ, trött och jävlig..

(Bild nägonstansfrån tumblr.com, vackert)

Luddig matta under fötterna och en vit soffa under rumpan, jag är hemma och allt är som det ska! Eller ja, i stort. Upptäckte just att jag glömde en lånad bok i Borås.. Lyckat. Aja, ännu en anledning att åka iväg igen. Jag är så himla trött efter resan och efter att ha sovit bara ett fåtal timmar igår natt. Min envishet tog över och jag skulle prompt göra klart allt jag påbörjat och påtänkt. Nu sitter jag och känner mig som en pårökt säl, världen snurrar ett varv extra och det är nog dags att ramla i säng innan jag börjar hallucinera om vita elefanter. Det får mig att minnas tillbaka på den galna och roliga studenttiden och nollningen: vattenpipa med melonsmak och Las Palmas på repeat och citerandes vid varje givet tillfälle. (Droger? Klart, lagliga droger!)

Planen idag var att komma iväg tidigare och gå några timmar i Göteborg. Besöka Lush, en affär med hudvårdande produkter, flera vänner har uttalat sig gott om dem. Men nu får det bli nästa gång. Typiskt nog saknar jag redan min bror och att vara hemma, faktiskt. Borås är fint på vintern, särskilt i utkanterna där snön förblir vit och fluffig och eftersom jag bor i utkanterna så behöver jag bara gå utanför dörren för att hamna i ett vintrigt, gnistrande sagolandskap. Attans, jag är nog en lantis ändå. Fast bekväm lantis.

Vistelsen i Borås närmar sig sitt slut och det är på tiden, hemma väntar ett övergivet kylskåp och vissnande blommor. Samtidigt måste jag byta el-abonnemang, går inte för sig att jag betalar dubbelpris mot mammas lilla räkning, nu måste det tänkas ekonomiskt!

Veckan här har varit helt underbar, skönt att komma ifrån allt lite. Jag har hunnit bråka om disken med både mamma och bror, gå snöiga promenader, baka massa massa bröd och komma iväg till Jönköping över dagen (spännande stad, så det blir nog någon mer vistelse där när det lider mot sommaren), försöka rensa upp här och smtidigt stöka ner, ominstallera en dator och lite annat smått och gott. Jag vill nästan inte åka hem.

I veckan väntas Johanna på besök, hoppas hinna med att hitta på något kul också. Om mindre än två veckor är det jul, på ett sätt känns det väldigt avlägset. Inte lika viktigt som det har varit de föregående åren. Kanske blir det familjejul, kanske hittar jag på något annat. Det känns inte så viktigt just nu. Av någon anledning så tycks inte våren vara så avlägsen längre — det gick ju så snabbt från sommaren och dit man är nu.

Hmm.. får nog ta bort det där med ominstallation av datorn.. för den verkar inte vilja starta... Oops. Hoppas verkligen att det beror på att datorn är seg än på något annat...

Det kanske lät lite deppigt i inlägget igår, men det var bara funderingar, det ska ju lösa sig! Letade mig in i någons modeblogg senare och hittade bl.a. dessa bilder, som jag tycker är en bra inspirationskälla, är ju sådan stil jag vill ha, lite enkelt glamourös!



Sitter just nu och färgar in håret, igen. Jag längtar till att jag kan gå till frissan och färga in exakt som jag vill ha det, så att det håller! Nu kör jag en färgmousse som tvättas ur otroligt snabbt. Ska hålla i 6-7 tvättar men försvinner redan efter andra, mitt hår gillar inte färg, tydligen.. Förmodligen kommer jag att vara blondin till sommaren igen, för att slippa tänka på att färgen försvinner, blont blir ju bara blondare:)

Funderar just nu på att jag fortfarande inte har hört något från min sista intervju, dålig stil tycker jag. Ansökningstiden har gått ut för längesedan, betyder det att jag ska lägga det till högen "nej tack"? Aja, får bli att jobba mer på det nästa vecka. Det känns som att jag har hunnit vila upp mig inatt, vilket är jätteskönt! Måste införa struktur igen, så blir detta superbra. Nu ska jag peta på degarna till surdegsbrödet, vill ha ordentlig frukost imorgon!

Satt här och tänkte en stund. Skrev ett mail till barndomskompisen i Vitryssland. Svarade på hans frågor och försökte förklara varför jag är 26 och ogift och inte har jobb eller barn. Det är svårt att inte känna en viss stress, skam och känna mig smått obekväm när jag åter blir medveten om min bakgrund, mer än halva mitt liv kommer fortfarnde därifrån. Alla mina grundvärderingar kommer därifrån, uppforstran av mig och min bror, de är präglade av normerna och människorna i mitt hemland.

Jag minns inte jättemycket av det nu, det mesta är förmodligen förträngt, men jag försöker komma ihåg, det känns viktigt att veta varför man är som man är. Nyligen läste jag ut en bok om anknytning, som berättar om att den tidiga anknytningen mellan mor och barn präglar barnet och ger det en mall att handla efter. Jag försöker förstå varför jag handlar som jag gör, för att kunna förändra det. Inser också ganska snabbt att jag och mina föräldrar inte har haft den lättaste början på ett band, när jag föddes så kom sjukhusvistelsen ganska omgående. Operationssalar avlöste varandra och jag kan inte ens föreställa sig hur det är att ha ett barn som är harmynt, i mitt hemland, vid den tiden. Det är alltså inget handikapp men något som syns och kräver frågetecken av de som ser. Jag har fått veta att mina föräldrar skämdes lite över mig, omgivningen tycktes säga att det var något fel på dem, som inte lyckades "tillverka" ett friskt barn. Men jag var ju frisk! Fullt kapabel till allting, att mata mig löste man ju också förmodligen, annars är det ju konstigt att jag lever.

Jag fixades och anpassades för att andra inte ska lida av obehag för att titta på mig. För att människor ska kunna se mig i ögonen. Givetvis också för att rätta till ett medicinskt fel, men så länge jag fortfarande såg annorlunda ut så behandlades jag annorlunda. Operationerna fortsatte även i Sverige, men mest för att rätta till det som gjordes i hemlandet. Jag hade turen att komma hit i gymnasieåldern, när ungarna hinner bli mogna nog för att se personen och inte skalet. Kanske också för att jag vågade släppa min roll av offer som jag var så van vid då. Jag hade inte så många sanna vänner när jag växte upp. De som såg mig som den jag var, var också de jag växte upp med, mina kusiner. Jag träffade sällan personer i min egen ålder som ville strunta i att jag var blyg och lite annorlunda. Kanske vägrade jag också se. Kanske därför jag förtränger. Jag skyller inte på mina föräldrar, jag hyllar de för vad de har gjort och fått stå ut med. Men samtidigt undrar jag vilka trådar det finns att dra i, för att förstå varför mina förhållanden aldrig består och varför jag alltid känner sådan stark ångest när det inte är jag som väljer att avsluta relationen. Det känns som att något inuti mig har glömts att fixas. Det måste jag själv göra, speciellt om jag lyckas fortplanta mig i framtiden. Jag vill inte att mina barn ska behöva ta över det relationsmönstret jag bär på. För att lyckas måste jag förändra det.

Tillbaka till frågan, för gammal. Gammal jungfru. Det är vad jag är för de som lever i mitt hemland. Kanske föståeligt att jag inte vill åka dit? För att göra det behöver jag nog legitimera mig med en man åtminstone. Det är hemskt. Det är oerhört tråkigt att få sms av sin barndomskompis som nyligen gift sig som säger: När du också har gift dig så kan vi umgås som familjer. Det är tragiskt, trångsynt och patetiskt, men det är så det är. Jag känner mig fortfarande stressad. Jag vill inte bli omkörd och sist samtidigt som jag vet att ett bra förhållande måste ta tid, att det behöver komma naturligt för att bli rätt för mer än några månader. Ändå lyckas det rinna ut i sanden varenda gång. Vad gör jag för fel? Det tycks inte heller hjälpa att läsa böcker i ämnet, för jag blir så förvirrad. Jag har ännu inte greppat vilket mönster det är jag handlar efter, och det finns bara tre. Jag försöker lära mig, sedan återstår det att se. Just nu är det stilltje. Jag gör nog bäst i att fortsätta klaga på vintern, pilla navellud och sova på saken.

Insåg plötsligt att ja, det är min rastlöshet som sätter käppar i hjulen på mig. Att jag är perfekt på alla sätt och vis verkar inte hjälpa om de sidorna bläddras i väldigt rask takt! Tyvärr hjälper inte den insikten mig att förstå hur jag ska göra annorlunda..