Inessa

# 7. Vi känner oss värdelösa eftersom vi faktiskt är värda mindre.

Det finns en fördel att ha för det mesta online-vänner, och det är en som ingen någonsin talar om:
De kräver mindre av dig.

Visst, du stödjer dem känslomässigt, tröstar dem efter ett uppbrott, kanske pratar dem ur ett självmord. Men du är medveten om att människor i det verkliga livet lägger till en lång lista på irriterande krav. Du kommer spendera hela eftermiddagen för hjälpa dem att fixa sin dator. Gå till begravningar med dem. Köra dem runt i bilen varje dag efter att deras har blivit beslagtagen av banken. De kan komma oanmälda just när du har satt dig för att titta på ditt favoritserie och berättar hur hungriga de är tills du slutligen ger dem den andra halvan av din smörgås.

Du har så mycket mer kontroll i Instant Messenger eller på ett forum eller i World of Warcraft/mail.ru.
Problemet är att det är så bestämt av evolutionen att vi behöver göra saker för människor. Alla de senaste fem tusen åren tycktes vi inse detta och plötsligt har glömt det de senaste decennierna. Vi får självmordsbenägna tonåringar och gör allt för att lära dem självkänsla. Tja, tyvärr, självkänsla och förmåga att gilla sig själv kommer bara när du har gjort något som gör dig omtyckt. Du kan inte lura dig själv. Om jag tror att Tomas här är värdelös för att han sitter i sitt rum hela dagarna, dricker Redbull och spelar tv-spel med en hand eftersom han onanerar med den andra, vad kommer jag tänka om mig själv om jag gör samma sak?

Vill du bryta dig ur den svarta tjärgropen av självhat? Stryk då det svarta håret ur ögonen, gå bort från datorn och köp en fin present till någon du avskyr. Skicka ett kort till din värsta fiende. Gör middag till din mamma och pappa. Eller bara gör något enkelt med konkreta resultat. Rensa löven ur dagavloppet. Odla någon jävla växt.

Det är ingen rymdvetenskap, du är ett socialt djur och därför är du född med små lyckohormoner som frigörs i blodet när du ser en fysisk nytta med dina handlingar. Tänk på alla dessa tonåringar i sina mörka rum, fastlimmade vid sina datorer som vänder varje problem i livet till ett löjleväckande melodrama. Varför skär de sig?För att när de får smärtan (och efterföljande läkning) att bli verklig frigör denna endorfiner de inte får annars. Det är smärta, men åtminstone är det verklig smärta.

Denna form av stresslindring med hjälp av milt obehag brukade vara en del av vår vardag, via vår dagliga jakt på gaseller, bärsamling, bergsklättring och slag mot björnar. Men inte längre. Det är därför kontorsjobb gör så många av oss olyckliga, vi får inte några fysiska, konkreta resultat av vårt arbete. Men ta och bygg i stekande hetta några månader och för resten av ditt liv kan du köra förbi ett visst hus och säga, "Helt sjukt att jag byggde detta." Kanske är det därför masskjutningar är vanligare på kontor än byggarbetsplatser.

Det är denna typ av fysisk skit-under-naglarna tillfredsställelse som du bara kan få genom att stänga av datorn, gå utomhus och återskapa kontakten med den verkliga världen. Den känslan, "jag byggde något" eller "Jag odlade något" eller "Jag gav den människan mat" eller "Jag gjorde dessa byxor" känslan, kan inte matchas av något internet har att erbjuda.

Finns mer att läsa här, denna snutt översatte jag med translate.google.se och korrigerade litegrann, för de som annars hade struntat i att läsa det;)