Inessa

Förkylningen från veckan hade inte givit med sig ännu så jag försökte kurera bort så mycket som gick med varma fotbad och med filtar och extra allt för att slippa frysa i sängen. Till på köpet har hyresvärden redan bestämt sig för att stänga av centralvärme, så kall lägenhet med kallt väder ute (knappt över tio grader i maj??) så frös jag otroligt. Trodde nästan att jag hade feber med men det var inte så farligt. Springas skulle det, så bara att snyta sig så mycket det gick och ha med extra näsdukar under loppet.

 

Tyvärr glömde jag bort både före- och efterselfie för loppet, var väldigt fokuserad! Jag skulle i mål, helst på under en timma. I mina snabba Kinvaras och kompressionstights kom jag ju ganska långt ;) Hade dock ingen pulsklocka, bara runkeeper för att stämma av efteråt. Det saknade jag lite grann, att ha koll på löptempo och hålla det jämnt. Efter ungefär halva sträckan hittade jag två som sprang ungefär lika snabbt som jag och tog rygg på de fram till målet. Kroppen kändes faktiskt helt ok! Lite snorigt emellanåt men andningen fungerade och benen kändes friska. Nästa år ska jag komma ihåg att knyta skorna ordentligt bara och försöka ha shorts och linne att springa i. Det var lite smådugg och en tio-tolv grader när vi sprang, perfekt löparväder med svag vind som svalkade. Sista kilometern gick nere i centrum, där blev jag ändå sådär plågsamt varm och ville bara ge upp vilken sekund som helst. Men det kan man ju inte när man har kommit så här långt!? Bara att kämpa på de sista minuterna!

 

Väl i mål såg jag klockan: 1:02. Besviken saktade jag ner till gångfart och kände att mobilen vibrerade. Tog upp och läste bekräftelse-smset efter målgång, tid: 52 minuter! Jag fixade det!! Studsade ett glädjeskutt när jag förstod att målet var uppnått, sååå härligt! Den första tiden tickade ju igång tio minuter innan jag startade, med första löparen. Sen fick jag en kram av Niki som jag hejade på i nerförsbacke mot målet och fick sedan syn på Eva som tog igen sig efter milen, hon också. Pratade med henne en stund, sen var jag tvungen att kuta igen − den här gången pga regnet som satte igång på allvar. Hem och värma sig och vila, och vara sådär oförskämt förbannat stolt över mig själv!