Kan själv
Glömmer av mig, sträcker ut magen och det hugger till. Idag känner jag att jag lever, träningsvärken har kommit ikapp sedan i onsdags. Ansträngningen börjar så smått visa resultat, jag kunde andas och kände inte längre att jag ville lägga mig och dö i drickespauserna. Tränaren på latino är en storbystad elak blondin som kör skiten ur en, riktigt jobbigt men också riktigt skönt efteråt. Endorfinerna bara sprutar!
Jahopp, ingen surprice att veckan försvann lika fort som vanligt, och lika vanligt så har jag inte kunnat somna förrän sent. Trött och sen till jobb varenda dag (alltså, en kvart sen, men ändock) och vädret har inte direkt piggat upp. Det är dock varmt, både ute och på kontoret, nästan lite kvalmigt. Kan bero på att min ac på rummet inte är igång (hatar att frysa) men än så länge funkar det utan. Måste tvinga mig att ta fram lite sommarklänningar, nu har det varit jeans alldeles för länge.
På lunchen klickade jag in mig på en bostadsannons (ett par vänner flyttar ihop och säljer) och började leta vidare för att se vad som fanns på marknaden. Inte billigt får jag säga! Räknade lite på insatsen.. kollade räntan.. stängde ner allt igen. Det är ju omöjligt! En bostadsrätt på 800' genererar en insats på 120' och en ränta över tid på minst lika mycket till. Tvi. Hur menar folk att man gör vinst? Dessutom "amortering: 60 år" för att få en vettig månadsavgift. Å då pratar vi inga guldlägen varken i Helsingborg eller Malmö. Ibland är jag lite lite avis på de lyckligt lottade vars föräldrar har satt undan pengen till bostaden eller kan låna ut till insatsen. Vissa har det så enkelt. Det är kanske den självklarheten, att en del tar det för givet, som irritterar mig. Inte bara bland vänner, men också på jobb (föräldrar).
Jo, jag kan mina förutsättningar och jag vet att jag klarar mig väl. I vilket fall så gör jag alltid goda matlådor;)
Tja, jag har det ändå rätt så bra, med tanken på tillfredställelsen när man kan säga: Kan själv!
