Hundratusenmiljoner
Hundratusenmiljoner. Minst så många dammkorn syns nu på mitt tangentbord och skärm och sänker min motivation att jobba. Inte visste jag för ett år sedan att jag skulle titta ut genom ett oputsat, gallerinklätt fönster och längta ut till solen. Inte ta dagen som den kommer. Stirra på en datorskärm. Men frågan är vad jag vill istället? Innan jag har funnit svaret kommer jag befinna mig där jag är, på en bekväm, icke utmanande nivå i livet. Men det kanske är meningen? Ett stopp innan tåget rullar igen.
Mitt skrivbord är nästan tomt på papper, ett tillstånd jag hatar. I alla fall när det är jobbtimmar. Igår kunde jag tack och lov smita från kontoret och springa i trappor en liten stund, mäta och kolla. Körde hem i vettig tid med inställningen att ta en promenad ute, bara njuta av tillvaron. Istället däckade jag i sängen, det kanske behövdes? Har känt mig lite rosslig i halsen och kroppen var ond efter ett corepass och ett intensivt boxningspass i tisdags. Jag kunde inte annat än skratta åt mina klena spaghetti-armar när vi lyfte tyngder som uppvärmning. Tränaren tittade lite oroligt på mig, förmodligen för att jag var den enda som log. Det ökar suget att komma på hans pass nästa vecka med och psyka honom lite, visst är jag elak? Men det finns andra anledningar med: träna upp armstyrka för att orka med capoeiraträning, bättra på hållningen och öka kondisen någon grad, bli piggare. Jag börjar gilla mina tisdagspass mer och mer, speciellt när jag har hittat var jag kan ställa bilen. Det eviga i-landsproblemet i en stad.
Något för att uppdatera i hemmet:
Den sista skulle jag kunna ha på kontoret! :)
Håller tummarna för att det blir sol imorgon, då ska jag vara LEDIG.
Mitt skrivbord är nästan tomt på papper, ett tillstånd jag hatar. I alla fall när det är jobbtimmar. Igår kunde jag tack och lov smita från kontoret och springa i trappor en liten stund, mäta och kolla. Körde hem i vettig tid med inställningen att ta en promenad ute, bara njuta av tillvaron. Istället däckade jag i sängen, det kanske behövdes? Har känt mig lite rosslig i halsen och kroppen var ond efter ett corepass och ett intensivt boxningspass i tisdags. Jag kunde inte annat än skratta åt mina klena spaghetti-armar när vi lyfte tyngder som uppvärmning. Tränaren tittade lite oroligt på mig, förmodligen för att jag var den enda som log. Det ökar suget att komma på hans pass nästa vecka med och psyka honom lite, visst är jag elak? Men det finns andra anledningar med: träna upp armstyrka för att orka med capoeiraträning, bättra på hållningen och öka kondisen någon grad, bli piggare. Jag börjar gilla mina tisdagspass mer och mer, speciellt när jag har hittat var jag kan ställa bilen. Det eviga i-landsproblemet i en stad.
Något för att uppdatera i hemmet:
Den sista skulle jag kunna ha på kontoret! :)
Håller tummarna för att det blir sol imorgon, då ska jag vara LEDIG.
Svar
Trackback
