Inessa

Trots att jag nu mer eller mindre tillhör skaran redheads så vill min naturliga färg avslöja sig ändå ibland. Sitter och känner pinsamhet blandat med självömkan idag. Var hos läkaren tidigare och höll på att börja böla vilken sekund som helst, vem vill höra "Jag vet inte vad det är" från en läkare? Det är väl inte därför jag går dit?! Tjatade mig till ett blodprov iallafall, trots att det skulle vara "heelt osannolikt" att det visade negativt. Men jag vill veta, gubbjävel! I ren uppgivelse sms-bombade jag min kille, fast jag vet att hans mobil är avstängd under arbetstid. Och nu kom jag också på att det jag var så stolt över är inte så mycket att stoltsera med: ville visa att jag hängde med i matchordningen, skickade sms om att "jaja, hoppas blabla ger ett bra motstånd men rätta laget vinner" till killen, och kom nu på att det inte alls är de som spelar!! Dum dum dum jag känner mig, och säkert för att jag är lite deppig idag, hade inte hängt upp mig på en sån grej annars. Men som jag sa förut, det visar min sanna färg — en gång blond, alltid blond. Och prova sen att blanda det med fotboll!


Nagellacken. Älskar det ferrari-röda!