Förväxlad
Var på jobb sista dagen innan ett längre uppehåll och gjorde så gott jag kunde i att städa och ställa allt iordning. Dagen flöt på bra, frukosten med scones var lika god och på förmiddagen kom det äntligen en *host* söt *host* kille från IT och installerade programmen jag ville ha för att kunna slutföra mitt arbete. Datorn blev därmed nästan fixad med undantaget att programmen inte ville säga hej till varandra och samarbeta, därför spenderades även denna dag i arkivet.
Hbg-festivalen har dragit igång så på vägen hem förberedde jag mig på att stiga ut i en folkmassa. Dock förväntade jag mig aldrig att även tåget hem skulle vara knökfullt. Fram till Hässleholm hade jag det skönt och fridfullt, men därefter började det fyllas på med människor och tillsut satt jag inklämd i ett hörn vid fönstret och irriterade mig i det tysta över de högljudda samtalen männen (av någon anledning var det bara män som satt bredvid och mitt emot mig) förde. Folk satt på säten och folk stod i gångarna, vilket sällan inträffar. Jag försökte iallafall sova resten av vägen, eftersom att läsa böckerna jag hade med mig visade sig vara en dålig idé.
Väl framme upptäckte jag att cykeln var borta, så jag hoppas innerligen jag hittar den på den där parkeringen som uppges på skyltarna. Var för morgontrött för att hinna tänka till imorse och inte ställa cykeln på fel ställe.
Irritationen växte som ett åskmoln när jag dessutom började känna av skoskav och de glesa regndropparna förvandlades till ett duggregn. Ont i fötterna och så blir man blöt också, just det man längtar efter i slutet på en arbetsdag, tänkte jag surt.
Härefter kom dock en vändpunkt, det där lilla som gjorde det - fick mig att le.
Hemma försökte jag vila lite, men det gick inte. Huvudvärk, musik och röster från grannens balkong och framförallt det tilltagande dunka-dunkande, vibrerande ljudet som tog sig in överallt var ingen bra kombination. Jag bestämde mig för att uppmärksamma grannen på det, men trött och sur som jag var så valde jag skicka ett sms istället för att knacka på hos honom, i hopp om att han ändå skulle visa sin medmänskliga sida. Fick ett mer eller mindre förvirrat svar tillbaka och musiken fortsatte att dunka på.
Jag drog slutsatsen att det var någon människa längre bort som festade och ursäktade mig, varpå jag fick ett till konstigt svar där grannen undrade vad det var för en som skrev. Aha! Han har nog inte mitt nummer tänkte jag, och förklarade att jo, det är grannen din. Fortfarande förvirrat svar. Jaja, ger upp.
Sen fick jag en lysande idé att följa den svaga tanken jag fick i början - att kolla så numret jag hade verkligen gick till rätt person. Jag tror ni kan gissa svaret...
Jag sitter här fortfarande med ett fånigt leende på läpparna och hoppas att människan som fick mina sms inte blev alltför fundersam:) Jag är för bra ibland...
