Lägga ner
Igår satt jag och funderade - varenda kotte har ju blogg! Vem man än ser så bör väl iallafall var tredje-fjärde person ha skrivit något på nätet, då pratar jag inte om facebook och andra stora nätcommunities där man kan lägga ut sitt liv fritt tillgängligt för alla. Plötsligt kändes det så puttigt och passé att skriva någonting här, dessutom då ingen läser.
Men sedan tänkte jag om. Jag läser ju. Kanske en och annan hittar hit, men de små inlägg jag gör är mitt sätt att uttrycka mig och jag tycker om det. Vem vet, kanske engång blir jag något stort. Läste just en inspirerande artikel i e24.se om en polsk kvinna som har lyckats ta sig långt.
Måste direkt erkänna att sådant affärssinne har jag inte själv, jag tror nästan jag kan skylla på barndomen där jag faktiskt lekte att jag var försäljaren men tog inga riktiga pengar för det, utan tyckte det var kul att alla kom till mig. Visst, jag hade kunnat tänka ut något som var svårare att få tag på än ett par löv, men jag var snäll och ville vara med i leken. Dock kom min pappa förbi en dag och skällde ut mig så in i bomben. Liten och lydig som jag var upphörde jag med "dumheterna" direkt. Men det hade varit så mycket lättare om han hade uppmuntrat mig och kommit med tips. Tack pappa!
Det känns nog fortfarande något obekvämt och skämmigt att göra upp affärer med någon. Men jag jobbar ju. Det är väl en affär? Det gäller väl att lära sig på vägen. Det ska jag absolut göra.
Men sedan tänkte jag om. Jag läser ju. Kanske en och annan hittar hit, men de små inlägg jag gör är mitt sätt att uttrycka mig och jag tycker om det. Vem vet, kanske engång blir jag något stort. Läste just en inspirerande artikel i e24.se om en polsk kvinna som har lyckats ta sig långt.
Måste direkt erkänna att sådant affärssinne har jag inte själv, jag tror nästan jag kan skylla på barndomen där jag faktiskt lekte att jag var försäljaren men tog inga riktiga pengar för det, utan tyckte det var kul att alla kom till mig. Visst, jag hade kunnat tänka ut något som var svårare att få tag på än ett par löv, men jag var snäll och ville vara med i leken. Dock kom min pappa förbi en dag och skällde ut mig så in i bomben. Liten och lydig som jag var upphörde jag med "dumheterna" direkt. Men det hade varit så mycket lättare om han hade uppmuntrat mig och kommit med tips. Tack pappa!
Det känns nog fortfarande något obekvämt och skämmigt att göra upp affärer med någon. Men jag jobbar ju. Det är väl en affär? Det gäller väl att lära sig på vägen. Det ska jag absolut göra.
Svar
Trackback
