För mörkt alldeles för fort

Mörker, mörker, mörker.. när man går upp, när man kommer hem.. nu börjar jag på allvar känna av kylan och bristen på ljus. Torra händer och läppar, trött och hängig. Ikväll lös inte ens gatulamporna när jag gick till tåget från jobb. Måste ha varit något fel, för det var becksvart på sina ställen. Tur jag kom fram i behåll.

Jag känner för att deppa ihop, ha ont och tycka synd om mig själv ikväll. Känna mig icke älskvärd och hopplös. Strunta i allt och alla och gömma mig under täcket, där är det iallafall varmt och skönt... fram till att jag kommer på att det är väldigt ensamt också. Fast.. nej. Det är bara tre månader till av detta iskalla helvete, jag måste härda ut! Det fins nog hopp, även för hopplösa fall som mig. Behöver lite tur bara, liiite. Jag förstår inte, KÄNNS det extra kallt eller ÄR det så kallt, på riktigt? Jag hann inte ens njuta av hösten förrän jag började svära över att den är här! Min fantasi räcker knappt till för bra och någorlunda fin klädsel om dagarna, utan att det blir för kallt när man är ute, och för varmt inomhus. Jag vill inte! verkligen..

Jag saknar värme, kärlek och närhet. De ska veta att de är mycket välkomna! Lite tänkvärda rader om det här. Jag håller faktiskt med till punkt och pricka.

Tack mina vänner och familj som kommer ihåg mig trots att jag är jättekass på att höra av mig ibland. Jag tänker på er, hoppas att ni mår bra och att ni vet att jag finns till, oavsett vad. Glöm inte det:)

Kramar

Svar

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0